Formatkriget mellan Betamax och VHS på 1980-talet
Publicerad: tisdag 2 Feb, 2010. 17:18. Av Peter Andreasson.
Idag är det väl knappast någon som minns det formatkrig på videokassetter som rasade i början på 80-talet. Det var främst Sony med sitt format Betamax och JVC med VHS-systemet som slogs om konsumentmarknaden.
Jag minns t.ex. att det hos min videohandlare under en tidsperiod fanns två avdelningar för hyrfilmer. En för Betamax och en för VHS. (Samt en liten hylla med filmer för VCR-spelare, men det är bara en liten minnesparantes.)
Diskussionerna om vilket system som var bäst gick höga och argumenten för att just den spelare som deras föräldrar köpt kastades fram och tillbaka i skolor och på fridtidsgårdar.
VHS förklarades ha segrat mot slutet av 80-talet och dominerade sedan hemvideomarknaden totalt fram till mitten av 90-talet, då DVD-formatet tog över.
I och med förlusten tunnades hyllornas snabbt ut. Resten av lagret, om man hade något kvar, fick man försöka sälja med jättelåga REA-priser, eller kanske skänka en kassett som någon slags trofé till någon när denne tankade bilen. Om det nu inte gick sälja kassetterna tillbaka till distributören förstås, och det utan att göra allt för stort underskott.
Videospelarna åkte upp på vindar, in i förråd eller kördes helt enkelt till soptippen.
Att Betamax, trots både bättre ljud och bättre bild, förlorade kriget berodde till största delen på att priset på Betamax-spelarna var en hel del högre än VHS-spelarna samt att fler och fler filmtitlar gavs ut på VHS. Sony anklades också för upphovsrättsbrott av filmbolagen när dessa gav ut filmer på Betamax medan VHS-företagen av någon anledning gick fria. Tack vare ett enklare licensförhållande började dessutom allt fler tillverkare producerade maskiner som stödde VHS, t.ex Matsushita (Panasonic), Nordmende och Thomson / SABA.
En fotnot är att många tror att VHS-formatet vann videokriget på grund av stöd från porrindustrin eftersom dom valde VHS-systemet och att det därmed skulle ge ett större utbud av porrfilmer, men detta är bara en myt. Närmare sanningen ligger det faktum att de företag som kopierade över filmer till videokassetter och textade dessa på svenska fick bra villkor av tillverkarna av bandspelare för att bygga upp sin maskinpark, vilken kunde bestå av hundratals ihopkopplade VHS-spelare.
Eftersom VHS-systemet kom att bli något av konsumentstandard blev det också synonymt med ordet ”Video” när dom andra formaten försvann i glömska, dvs. utom hos IT-nostalgiker som jag… Så när någon t.ex. säger videokassett så menas egentligen VHS-kassett.
Philips (och Grundig) var också med på ett hörn med sitt system Video2000 men dom försvann från marknaden, vilket var lite märkligt för just Video2000-systemet hade bäst bild och ljud av samtliga konsumentformat samt en speltid på 2 gånger 4 timmar då kassetterna kunde vändas likt compact kassetterna för audiobruk. Andra generationens video-maskiner hade dessutom en long play-funktion som dubblerade speltiden till 2 gånger 8 timmar, samt stereoljud. Dessvärre för formatet kom det för sent eftersom VHS-formatet vid det laget hade blivit helt dominant på marknaden, och det togs ur produktion 1985/1986.
Betamaxproduktionen upphörde 1993 i USA och den sista maskinen i världen tillverkades i Japan 2002.
Läs även andra bloggares åsikter om betamax, vhs, video2000, videokassett, videobandspelare, formatkrig, retro. Intressant?
Etiketter: Betamax, Nostalgi, Retro, VCR, VHS, Video, video2000, Videobandspelare, Videoformat
Kategori: Nostalgi | Trackback | Permalink | 1 kommentar
Kommentarer
Ett svar till “Formatkriget mellan Betamax och VHS på 1980-talet”
Lämna svar
Translate this page
[...] fick ändå aldrig något riktigt fäste i Sverige och när nya format började ersätta VHS-systemet var videoskivan redan passé. Citatet är hämtat från tidningen Film Och Video från 1981. Läs [...]